En väldigt viktig regel på fjället säger att man inte ska gå ens en meter ut på glaciären utan att ha rep och annan utrustning. Detta eftersom redan kanten av glaciären kan vara lömsk, och ett felsteg eller en knäck i isen kan resultera i att man kanar långt in under isen på det glattslipade berget, utan möjlighet att ta sig upp igen. För en lekman är det fullkomligt omöjligt att avgöra vilken del av isen som är säker och vilken som inte är det, och därför behöver man egentligen bara komma ihåg en enda sak. Ta inte ens ett enda steg ut på isen utan guide eller utrustning. Men det ligger ju snöfält och is på många ställen. Är allt lika farligt? Nej, snölegorna går fint att gå på, så länge man passar sig så att man inte tappar fotfästet och kanar ner i isvatten eller stenskravel. Det gäller alltså att veta vad som är snölega och vad som är glaciär.

Kort och förenklat kan man säga att snölegan ligger stilla medan glaciären rör sig, och det är rörelsen som ger upphov till sprickor. Ingen regel utan undantag självklart. Det finns snölegor som spricker och kalvar ut sin nedre kant och det finns glaciärer som ligger helt stilla. Snölegor spricker av sin egen tyngd till skillnad från glaciärer som spricker när de rör sig över ett ojämnt underlag. Glaciärer som ligger stilla är frigjorda rester av en större glaciär. De har tidigare rört sig, men efterhand som de smälter sig tunnare så stannar rörelsen upp.

Man säger att en glaciär har ett närområde och ett tärområde. Närområdet är den övre delen av glaciären, där vinterns snö inte hinner smälta undan över sommaren utan packar sig och ligger kvar år efter år. Tärområdet är den nedre delen där vinterns snö smälter bort på sommaren, tillsammans med en del av den gamla underliggande isen. Nyfallen snö har en täthet på ca 0,1 g/cm3. Efter att vinden har packat den kommer den upp i ca 0,3 g/cm3. Sammanpressning och återfrysning av smältvatten ökar under sommaren tätheten till ca 0,55 g/cm3. Efterhand äter större kristaller upp de mindre och tillsammans med smältvatten som fryser kommer tätheten upp i 0,8 g/cm3. Nu är isen i det närmaste lufttät och kan kallas glaciäris.

I närområdet lagras det alltså mer och mer snö som omvandlas till is. Därmed ökar trycket på den underliggande isen. Detta gör dels att isen börjar glida på underlaget och dels att isens inre börjar omformas och röra på sig. Det senare beror på att isen blir plastisk, d v s deformationshastigheten i kristallerna är större än den kraft som trycker på dem. Glaciären har börjat komma på glid.

När isen rör sig över underlaget så får man sprickbildningar som huvudsakligen är av två kategorier. V-sprickor där underlaget buktar ut och A-sprickor där underlaget buktar in. En V-spricka är störst vid ytan och smalnar av mot djupet. Här kan man fastna eller hamna i isvatten i botten om man ramlar ner. En A-spricka är förrädiskt smal vid ytan och vidgar sig mot djupet. Här kan man få fritt fall ända ner till berggrunden.

Sprickor kan även bildas av hastighetsskillnader mellan olika delar av glaciären. I ytterkurvan på en glaciär som svänger får man randsprickor på tvärs av längdriktningen. I innerkurvan får man uppstuvning där isen trycks samman och uppåt. Där glaciären trängs ihop i en smalare passage får man tvärsprickor för att farten ökar och där den vidgar sig får man längdsprickor. Längs kanterna får man dessutom randsprickor som följd av friktion mellan isen och underlaget.

När isen kommer ner i tärområdet börjar den som nämnts tidigare att smälta snabbare än vad vinterns snö hinner bygga upp den. En glaciär i perfekt balans får hela tiden tillskott uppifrån närområdet, genom att den rör sig, i samma takt som den smälter nere i tärområdet. En glaciär som rör sig framåt snabbare än den hinner smälta i tärområdet rycker fram, d v s att glaciärkanten flyttas längre och längre ner i dalen. En glaciär som smälter snabbare än den rör sig framåt är på tillbakagång. Men när vi säger att en glaciär drar sig tillbaka så är det bara kantens läge vi talar om. Isen rör sig fortfarande neråt, bara inte tillräckligt snabbt.

Även på glaciärens yta händer det intressanta saker. Isen är ju sällan ren utan här ligger allt från luftföroreningar till stora stenar. Sand, småsten, döda lämmlar och diverse efterlåtenskaper från djurlivet värms upp av solen och smälter sig ner i isen så att det bildas kryokonithål. Större stenar isolerar tvärtom isen så att den smälter mer runt omkring än just under stenen. Denna hamnar efterhand på en piedestal tills den till slut faller ner och processen börjar om. På många ställen är snön röd. Detta är en grönalg som heter Clamydomonas nivalis som trivs utmärkt i sommarsnö. Rödfärgen kommer från samma röda pigment, astraxanthin, som man finner i räkskal och i köttet hos öring och lax.

Där glaciären drar fram river den med sig sten från underlaget och dessutom får den med sig sten som har rasat från fjällsidorna ner på isen i kanten. Alla dessa typer av förflyttad sten kallas morän. Bottenmoränen är den sten och grus som sprängs loss av frosten och som rivs med av isen. Där glaciären har dragit sig tillbaka de senaste åren, som t ex uppe vid Leirbreen, kan man se färsk bottenmorän, med allt från finaste ler till stora stenblock. Efterhand som åren går så gör växterna sitt intåg på den jungfruliga marken.

Sidomoräner är de stenar som rasar ner från fjällsidorna och åker med glaciärens sidokanter neråt. Om glaciären snabbt minskar i tjocklek så kan man se sidomoränen som en mur längs fjällsidan. Där två glaciärtungor går ihop möts deras sidomoräner och bildar en mittmorän då stenarna som låg på kanterna nu hamnar mitt uppe på den sammanslagna glaciären. Mittmoräner kan även starta mitt på en glaciär och består då av material som rivits upp från en liten bergknalle under isen och transporterats upp på ytan längre ner.

Till slut har vi ändmoräner. Det är det stenmaterial som glaciären skjuter framför sig ner den är på framryckning. När den sedan drar sig tillbaka lämnar den efter sig en distinkt mur av stenar och stenblock. Om glaciären gör små framryckningar mellan tillbakadragningarna så får man flera ändmoräner efter varandra.

Glaciären är med på att skapa landskapet vi går i. Repor i berget visar i vilken riktning isen har dragit sin bottenmorän. Små bergknallar kan vara rundslipade på ena sidan, den som mötte isen, och så är de avhuggna på läsidan. Detta beror på att det blev en tryckminskning på baksidan, med frostsprängning och lossrivning som resultat. Jättegrytor, hål i det renslipade berget, är resultatet av stenblock som har legat och snurrat i det forsande vattnet under isen.

De riktigt stora erosionsformerna vi ser i fjället är U-dalar och V-dalar. U-dalarna är de som är formade av gamla glaciärer under istiderna. V-dalarna däremot är effekten av rinnande vatten som har grävt sig djupare och djupare ner i fjället. Men vi får inte tro att dagens glaciärer har något med U-dalarna att göra, även om principen är den samma. De glaciärer vi ser idag är bara små nykomlingar som har lagt sig på samma platser som inlandsisen gröpte ut ur fjället under de senaste istiderna. För 8000 år sedan, när istiden hade ersatts av medelhavsklimat i Skandinavien, så var all isen borta innan det på nytt började bildas glaciärer här uppe.

Turbeskrivning
Turen upp till breporten är gemensam startsträcka för flera av turerna på östsidan av Krossbu. Breporten är värd ett besök i sig själv och det är inget som hindrar att man tar samma väg ner igen om man har vaknat på den lata sidan. Den tur som beskrivs här tar dock en liten omväg på tillbakavägen. Därmed får man se både sjöar och vattenfall på nära håll.

Starta från Krossbus framsida och gå ner till parkeringen på andra sidan träbron. I andra änden av parkeringen börjar en stig som följer älven Leira upp på dess vänstra sida. Vandringen är brantare än det ser ut som så det kan vara ett bra tips att både lätta på klädseln och ta en paus ibland. Passa på att njuta av "De tre systrarna", vattenfallen uppe på andra sidan forsen.

Ändmoränen: N 61°34.358 E 08°04.164

Efter ett par kilometer kommer man fram till den största av de ändmoräner som Leirbreen har avsatt framför sig. Här har glaciären stått i många år och stångat fram och tillbaka och skjutit in mer och mer sten i den långa mur vi ser idag. Till slut fick den ändå ge slaget tappt mot klimatet och har dragit sig långt tillbaka till den plats där vi finner glaciärkanten idag.

Breporten: N 61°34.540 E 08°04.912

Här uppe grenar forsen ut sig i många småbäckar. Håll utkik efter de små rösena som markerar vägen upp längs bäckarna längst till vänster. Till slut kommer man upp på en sorts platå som är det nya land som glaciären nyligen har lämnat ifrån sig. De senaste decennierna har glaciären gått ganska snabbt tillbaka. Genom att se efter de röda markeringarna med årtal på vissa av de stora stenarna kan man se precis hur snabbt det har gått. Så är det bara att välja ut en bekväm sittplats och ta sin första lunch i glansen av glaciären och med Store Smørstabbtind vakande över sig.

Inloppet: N 61°35.517 E 08°03.420 Utloppet: N 61°35.529 E 08°02.853

När man är färdig med glaciologi- studierna uppe vid breporten fortsätter man turen mot nordväst, över Veslefjell. Målet är Øvre Nufstjørnas östra ände och lämpligast lägger man rutten förbi de två små sjöarna som ligger som i vinkel mot varandra på kartan. Fortsätt runt Øvre Nufstjørna från bäcken som rinner in i den till utloppet i andra änden. Följ sedan denna bäck ner till en liten platå och passa på att korsa bäcken, över till dess vänstra sida, här innan det blir för mycket fors.

Vattenfallet: N 61°35.435 E 08°02.397 Krossbu: N 61°34.444 E 08°01.965

Nu närmar man sig vattenfallet som kastar sig ner mot dalbotten. Bästa utsiktspunkten är att gå ut på den lilla topp som är på södra sidan av vattenfallet. När man så ska fortsätta tillbaka till Krossbu så finns det två vägar att välja på. Alternativ ett är att man går rakt ner till bilvägen. Det finns en fin stig här, men den kan vara svår att hitta starten på. Det lönar sig att leta upp den, annars hamnar man lätt inne i videsnåren. Väl nere är det bara att följa bilvägen tillbaka till Krossbu. Det andra alternativet är att gå upp några höjdmeter igen och gå på skrå ned längs dalsidan. Det sistnämnda är självklart finast, även om bilvägen kan vara lockande för den som blivit sliten. Turens längd, ca 9 km.