|
Gamla vägen
Den lättaste kvällsturen från Krossbu är att följa den gamla vägen på älvens västsida ner till Nufshø, det lilla berget mitt i dalen. Från toppen av denna lilla knalle har man fin utsikt över hela dalen och inte minst över den gamla vägen. Krossbu ligger mitt på den gamla saltvägen och handelsleden över fjället, mellan Gudbrandsdalen i öst och Sognefjorden i väst. Fjällbygdens folk var vana att klara sig själva. De bedrev utpräglad naturahushållning. Gården och fjället med säterdrift, jakt och fiske gav dem allt det de behövde med undantag av det livsviktiga saltet som måste hämtas från kusten. Gudbrandsdalsborna måste till Sogn för att köpa salt.
Sognefjellveien är en mycket gammal saltväg, omnämnd så tidigt som 1460, som handelsmän och bönder använde året om för att komma över fjället med sina varor som de lämnade i utbyte mot salt. På sommarhalvåret gick eller red man den långa vägen, på vintern åkte man skidor eller släde. Det finns ovanför Krossbu två olika rösningar, en för vinterbruk och en för sommarbruk. Man visste precis hur snön brukade blåsa samman och dölja rösena och var de stod fria.
Färden över fjället var ofta strapatsrik. Krossbu ligger mittemellan, nästan på vägens högsta punkt. Det är rimligt att tänka sig att här sedan många hundra år tillbaka har funnits en "bu", alltså en liten bod eller stuga där vägfararna kunde finna skydd. Kross betyder kors och just här behövde man stöd av högre makter eftersom vägen var svårframkomlig och det dessutom fanns ett tillhåll för stråtrövare lite längre upp längs vägen. (Se sidan om Fantestein.)
1938 blev den första bilvägen över fjället färdig, efter två års arbete med hacka, spade och skottkärra av arbetslösa ungdomar från bygderna på var sida om fjället. Det är denna man ser på västra sidan av den nya vägen ner i dalen norrut. 1958 gav man vägen den nya sträckning den har idag. Det visade sig emellertid att 1938 års bilväg, som byggdes på den gamla saltvägen, var betydligt lättare att hålla fri från snö. Modern ingenjörskonst står sig slätt mot generationers erfarenheter.
Turbeskrivning
Nufshø:
N 61°35.403
E 08°01.982
Krossbu:
N 61°34.444
E 08°01.965
|
Starta turen från Krossbus baksida, gå över bilvägen och in på stigen intill hårnålssvängen. Svängen är byggd ovanpå den gamla vägen som gick rakt fram här. Där svängen tar slut tar den gamla vägen vid och det är bara att följa den norrut ner i dalen. Vägen rundar Nufshø på dess högra sida, men innan dess ska man lämna den och istället gå upp i kråkbärriset på bergets sydöstsida. Fortsätt norrut uppe på ryggen till toppen och njut av utsikten över dalen. Sedan är det bara att gå samma väg tillbaka till Krossbu igen. Turens längd, ca 4 km.
Rutt: NUFSHO
Nufshø: N 61°35.403 E 08°01.982 NUFSHO
Krossbu: N 61°34.444 E 08°01.965 KROSSBU
|
|
|
Den lättaste kvällsturen från Krossbu är att följa den gamla vägen på älvens västsida ner till Nufshø, det lilla berget mitt i dalen. Från toppen av denna lilla knalle har man fin utsikt över hela dalen och inte minst över den gamla vägen. Krossbu ligger mitt på den gamla saltvägen och handelsleden över fjället, mellan Gudbrandsdalen i öst och Sognefjorden i väst. Fjällbygdens folk var vana att klara sig själva. De bedrev utpräglad naturahushållning. Gården och fjället med säterdrift, jakt och fiske gav dem allt det de behövde med undantag av det livsviktiga saltet som måste hämtas från kusten. Gudbrandsdalsborna måste till Sogn för att köpa salt.
Sognefjellveien är en mycket gammal saltväg, omnämnd så tidigt som 1460, som handelsmän och bönder använde året om för att komma över fjället med sina varor som de lämnade i utbyte mot salt. På sommarhalvåret gick eller red man den långa vägen, på vintern åkte man skidor eller släde. Det finns ovanför Krossbu två olika rösningar, en för vinterbruk och en för sommarbruk. Man visste precis hur snön brukade blåsa samman och dölja rösena och var de stod fria.
Färden över fjället var ofta strapatsrik. Krossbu ligger mittemellan, nästan på vägens högsta punkt. Det är rimligt att tänka sig att här sedan många hundra år tillbaka har funnits en "bu", alltså en liten bod eller stuga där vägfararna kunde finna skydd. Kross betyder kors och just här behövde man stöd av högre makter eftersom vägen var svårframkomlig och det dessutom fanns ett tillhåll för stråtrövare lite längre upp längs vägen. (Se sidan om Fantestein.)
1938 blev den första bilvägen över fjället färdig, efter två års arbete med hacka, spade och skottkärra av arbetslösa ungdomar från bygderna på var sida om fjället. Det är denna man ser på västra sidan av den nya vägen ner i dalen norrut. 1958 gav man vägen den nya sträckning den har idag. Det visade sig emellertid att 1938 års bilväg, som byggdes på den gamla saltvägen, var betydligt lättare att hålla fri från snö. Modern ingenjörskonst står sig slätt mot generationers erfarenheter.
Turbeskrivning