Denna lust att bestiga fjälltoppar är relativt ny, sett i ett längre perspektiv. De som bodde här innan turismen kom igång, de tyckte att fjällen var skrämmande. Bergen var enorma och ödsliga och var i allting den raka motsatsen av tryggheten hemma på gården. Som Henrik Wergeland sa om ett annat fjäll i närheten av Krossbu: "Skynd deg! Skynd deg! Fly som en hind! Se hvor det griner bak Fannaråktind!" Nej, människan skulle hålla sig nere i dalarna eller möjligen uppe på sätern.

Men självklart fanns det folk med andra åsikter. Unga män från bygden lockades av topparna och försökte sig på att gå upp på dem. Jägare och herdar som tillbringade mycket tid uppe på fjällplatåerna och därmed var mer fjällvana tog sig säkert upp på en och annan topp, av nyfikenhet eller som mandomsprov. Dessa toppbestigningar gjordes av folk som inte skrev ner sina bedrifter så det är bara ett litet fåtal som är dokumenterade, i form av bygdehistoria.

Nästa grupp som tog sig till fjälls var akademiker och forskningsresande. Därmed kommer också dokumentationen av toppbestigningarna. Geologen Baltazar Mathias Keilhau utforskade 1820 "Jotunfjällen" tillsammans med medicinaren Christian Boeck och renjägaren Ola Urden. De skrev reseskildringar, noterade sina fynd och tecknade och målade. Dessa räknas till Jotunheimens absoluta pionjärer.

I spåren av de forskningsresande kom turisterna och redan i mitten av 1800-talet var turismen i Jotunheimen relativt etablerad. Efter en liten nedgångsperiod efter Keilhaus tid så sköt klätteraktiviteten fart igen på 1860-talet, med danske Carl Hall som den mest kände och aktive. År 1872 kom engelsmannen William Cecil Slingsby resande över Sognefjellet. Han blev omedelbart förälskad i området och ville komma tillbaka för närmare utforskning så fort som möjligt. Två år senare var han tillbaka och besteg bland annat Galdhøpiggen. Han blev den mest kända profilen i områdets klätterhistoria och har åtskilliga förstabestigningar registrerade på sitt namn. Slingsby var centralfiguren i den klättermiljö som efterhand blomstrade upp, och hans bok från 1904, The Northern Playground, är fascinerande läsning än idag.

Det bör nämnas att även kvinnorna var tidigt inne i klättersporten. Slingsby tog sommaren 1875 med sig sin syster Edith upp på Glittertind "eftersom Galdhøpiggen redan bestigits av kvinnor så många gånger". En annan av pionjärerna, lärarinnan Therese Berthau är väl Norges mest kända klättrerska genom historien och gjorde många krävande toppturer runt sekelskiftet 1900.

Idag har klättring utvecklat sig till en miljardindustri. Att dra på expedition kräver sponsring och klättring har blivit en kostsam materialsport för den som går in för det. Men befriande nog så går det fortfarande, utan annan utrustning än goda vandrarkängor och lämpliga kläder, att bestiga väldigt många av de samma toppar som pionjärerna gick upp på och att där uppleva det samma som Keilhau, Hall och Slingsby gjorde på sin tid. Det är samma utsikt idag, samma frihet och samma känsla av att ha uppnått sitt mål, som det var den gången.

De flesta som bestiger en topp får smak på det och börjar efterhand samla på toppar. Vad är då en topp? För det första så är en topp i Jotunheimen minst 2000 m.ö.h. Det finns toppar som av klättertekniska skäl eller på grund av utsikten eller läget kan accepteras även om de är lägre. Men för den kalenderbitande samlaren så är det 2000 meters höjd som gäller. Men höjden är inte det enda villkoret. Toppen ska också ha en primärfaktor på minst 50 meter för att räknas. Primärfaktorn säger hur mycket man måste gå ner från en topp innan man kan börja gå upp på nästa. Utan primärfaktorn skulle varje sten räknas som en egen fjälltopp.

För några år sedan blev ett par norska toppsamlare intervjuade där de satt i smoking uppe på en fjälltopp och skålade i champagne. De hade med denna topp lyckats bestiga varenda 2000-meterstopp i Norge. Intervjuaren frågade dem vad de skulle hitta på nu, när de hade tagit alla toppar som fanns att ta. Svaret blev, "vi sänker primärfaktorn från 50 till 30 meter och så börjar vi om". Därmed hamnade t ex Hurrbreatind vid Krossbu på listan. Den som tidigare bara hade varit ett utskott på Veslebreatind. (Bilden visar Fjellpins som du kan beställa här.)

Turbeskrivning
När man ska upp på Store Smørstabbtind så kan man välja att gå ganska rakt från Krossbu till Leirvatnet. Men den väg som beskrivs här tar vägen upp om Breporten. Att stå där vid iskanten och se toppen så nära men ändå ett par timmar bort, sjuhundra meter högre upp, skapar ett bra grundlag för att känna sig väldigt nöjd när man väl står på toppen.

Breporten: N 61°34.540 E 08°04.912

Från Krossbu följer man leden längs Leira på dess norra sida. I fint väder, som man ju helst ska ha när man ska på topptur, så har man toppen som blickfång nästan hela vägen. Men man kan gott stanna upp och njuta av andra saker längs vägen också. Inte minst forsen man går längs och de tre vattenfallen till höger ett stycke upp. Uppe vid breporten passar det fint att ta dagens första matpaus.

Leirskaret: N 61°35.045 E 08°05.515 Utloppet: N 61°34.905 E 08°06.288

Från breporten fortsätter man uppför sluttningen åt nordost mot Leirskaret, den lägsta punkten i västra änden av den platå Leirvatnet ligger på. Följ Leirvatnets sydsida till dess utlopp. Där är det dags att fylla vattenflaskan eftersom det är det sista stället innan man är nere igen som man kan vara säker på att hitta rinnande vatten.

Skaret: N 61°34.873 E 08°06.836

Så är det dags att börja själva toppbestigningen. Det vill säga, till att börja med ska man upp till skaret mellan Store Smørstabbtind och Storbreatind. Se upp för rasande sten från de som går före och försök att aldrig gå under varandra. Alternativt kan man gå lite längre åt höger och kryssa fram mellan de småplatåer som finns där. Till slut kommer man upp till en tydlig platå på ca 1880 meters höjd. Här kan man stoppa lite choklad och annat ät- och drickbart i fickorna innan det är dags för det brantaste partiet på hela bestigningen.

Det finns en lätt väg upp för detta parti, och många svåra. Att gå rakt upp på mitten av sluttningen är inte att rekommendera. Inte heller vänsterkanten är särskilt inbjudande. När man står på platån så lönar det sig att se sig om efter stigen som faktiskt finns här. Den börjar mitt på sluttningen och går snett uppåt och ut mot högerkanten. Ute på högerkanten blir det luftigt, med god utsikt ner på Leirbreen. Men här ute på hörnet finns det stora solida stenblock att gå på och mellan, så det känns ganska tryggt. Väl uppe på nästa platå är det viktigt att vända sig om och memorera var stigen kom upp, så man hittar den på nervägen igen.

S.Smørstabbtind: N 61°34.294 E 08°07.158

Nu är det bara att gå i triumf upp den sista biten mot toppen. Ryggen blir efterhand smalare och smalare och mot slutet bör man inte vingla runt allt för mycket. Väl uppe vid toppröset belönas man, om vädret tillåter, med en fantastisk utsikt. Inte minst spektakulärt är att se fortsättningen på kedjan med Kniven, Geita, Saksa och så vidare bort till Storebjørns karaktäristiska Musse Pigg-öron. Om man har is i magen så kan man gå över precis på baksidan av röset, sett från det håll man kom, och lägga sig på berghällen som lutar uppåt österut. Lägg händerna över kanten och dra dig sakta uppåt tills huvudet sticker ut. Även om det är alldeles stilla på toppen så kommer vinden rusande mot ansiktet, pressad uppåt från glaciären ett par hundra meter lodrätt under en.

Skaret: N 61°34.873 E 08°06.836 Utloppet: N 61°34.905 E 08°06.288 Leirskaret: N 61°35.045 E 08°05.515 Krossbu: N 61°34.444 E 08°01.965

Tillbaka igen följer man samma väg som man gick upp. Tänk på att lägga lite tid på att hitta stigen ute på hörnet istället för att börja krångla runt bland de lösa stenarna mitt i den branta sluttningen. Fortsätt ner till Leirvatnet och vidare till dess platås västra ände. Härifrån kan man nu antingen gå samma väg ner som man kom upp, eller så tar man bara ut kompass- eller GPS-riktningen rakt mot Krossbu. Turens längd, ca 12 km.