På vägen till och från toppen har man stora möjligheter att studera geologin i området. Fjället här, och i resten av Jotunheimen, är en del av den kaledoniska bergskedjan som sträcker sig från Stavanger i syd till Finnmark i nord. Fjället har pressats upp ur djupare lager av jordskorpan, veckats, spruckit upp, slipats av istider, frostsprängts och eroderats. Denna utveckling har skett under flera hundra miljoner år och fortsätter, förbi den lilla parentes av evigheten som människorna traskar runt här.

Skandinavien hängde först ihop med Grönland och Kanada i ca 1000 miljoner år. Så, för ca 700 miljoner år sedan, delade plattorna sig. Slättlandskapet som var Jotunheimen blev havsbotten. Fjällen började skapas för ca 420 miljoner år sedan. Då hade Grönland och Nordamerika satt fart mot Skandinavien igen. Inte så mycket fart, bara ca 5 cm per år, men krafterna var enorma och i kollisionen trycktes plattorna mot varandra, över varandra, veckades och det som varit havsbotten sköts i stora flak, skollor, in över land.

Underst i dessa flak låg djupbergarter (brun), hårda och sega och över en miljard år gamla. Ovanpå låg skiffer (grön) och sandsten (gul). Flaken veckades och lager av skiffer och sandsten hamnade omväxlande över och under jotunheimbergarterna. Under det enorma trycket och temperaturförändringarna omvandlades sandsten till glimmerskiffer och kvartsit, kalksten till marmor och så vidare.

Bilden kompliceras ytterligare av att kontinenten började spricka upp igen för ca 360 miljoner år sedan. Längs olika förkastningslinjer sjönk delar av västra Jotunheimen ner, flera tusen meter. Samtidigt, hela tiden, arbetade erosionen med att slipa bort de mjukare bergarterna så att de hårda och sega, våra jotunheimbergarter kom upp till ytan.

Sedan dess har erosionen arbetat oavbrutet med att bryta ner fjället. Istider har kommit och gått och inlandsisen har varje gång grävt sig lite längre ner i de mjuka bergarterna medan de hårda och sega har bevarats som fjälltoppar. Än idag fortsätter glaciärer och smältvatten att söka sig ner i de mjuka dalarna medan frostsprängningen tar sig an de hårdare bergarterna. Obevekligt är Jotunheimen på väg att bli ett slättlandskap igen.

Turbeskrivning
Bästa vägen upp på Storbreatind är via Leirvatnet som om man ska upp på Store Smørstabbtind, men så svänger man till vänster istället för till höger när man kommer upp i skaret mellan dessa två toppar. Vägen tillbaka kan man lägga via Nufsfonna och Øvre Nufstjørna. Fördelen med det är att man får brantare, snabbare uppstigningar på vägen dit samtidigt som man kan njuta av lättvandrade snöfält på vägen ner.

Breporten: N 61°34.540 E 08°04.912

Starta från Krossbu och gå leden längs Leiras norra sida upp till kanten av Leirbreen. Lägg märke till den magnifika ändmoränen som man passerar längs vägen. Uppe vid breporten kan man se nyslipat fjäll som glaciären har släppt greppet om bara de senaste tio åren.

Leirskaret: N 61°35.045 E 08°05.515 Utloppet: N 61°34.905 E 08°06.288

Fortsätt sedan åt nordost, upp för de gräsbevuxna sluttningarna. Ta sikte på Leirskaret, den lägsta punkten i västra änden av den platå Leirvatnet ligger på. Väl uppe är det bara att följa Leirvatnets södra sida bort till sjöns utlopp. Här i utloppet kan man om man har tur hitta triploida, puppipara, partenogenetiska knottlarver under stenarna. Alltså överlevnadskonstnärer som har tredubbel kromosomuppsättning, förökar sig redan i puppstadiet och dessutom är jungfrufödare så att de inte behöver någon make.

Skaret: N 61°34.873 E 08°06.836

Nu kommer man till den enda passagen på hela turen som kan vara lite trixig och där man kan behöva ta hjälp av händerna. Ta sikte på skaret mellan Storbreatind och Store Smørstabbtind och sök efter en farbar väg upp mellan hyllorna och stenrännorna på sydöstsidan av Leirvatnet. Tänk på att inte gå rakt under varandra just här efter som det är gott om lösa stenar som man lätt sparkar loss när man går upp. Väl uppe på skaret kan man gå fram mot kanten och se ut över Storbreen och den svarta baksidan av Store Smørstabbtind. Men se upp om det ligger snö på kanten. Några år kan det vara en överhängande snökam här så det är bäst att hålla sig på fastmark.

Storbreatind: N 61°35.225 E 08°07.585

Så är det bara att ta itu med den sista etappen upp på toppen. Lätt men lite monoton vandring på frostsprängd sten. Har man tur så kan man hela tiden se ut över Jotunheimens inre till höger. Väl uppe är det bara att pusta ut, njuta triumfen och ta bilder som bevis på bragden.

Nufsfonna: N 61°35.576 E 08°05.342 Bäcken: N 61°35.651 E 08°04.528

Ner igen går man lättast rakt västerut så att man kommer ut på Nufsfonna, det stora snöfältet som ligger här. Då har man lätt vandring i nerförbacke på jämnt underlag. Dessa snöfält inbjuder till att åka kana och det kan man gärna prova på förutsatt att det inte är eller blir för brant för att man ska klara att stanna i tid innan klippor och sten tar vid igen. Delmålet nu är att komma ner till den lilla bäcken som rinner från Nufsfonna och ut i Øvre Nufstjørna.

Inloppet: N 61°35.517 E 08°03.420 Valen: N 61°35.336 E 08°03.023 Krossbu: N 61°34.444 E 08°01.965

Följ bäcken ner till inloppet i Øvre Nufstjørna. Därifrån är det sedan bara att ta ut en rak kurs mot Krossbu. Längs vägen kan man tänka geologi igen och se på "den strandade valen". Det är en liten uppstickande rygg av grafit som ligger i strandkanten. När man närmar sig Krossbu så är den enklaste vägen att man tar sikte på att komma ner på bilvägen precis före bron. Turens längd, ca 13 km.