|
Flora & fauna
Breiseterdalen, från norr, tar slut precis söder om Krossbu och ersätts av ett moränlandskap. Men fortsätter man bara någon kilometer vidare söderut så öppnar sig nästa dal söderut, Vetle Utladalen. Detta är den innersta armen av den stora Utladalen som fortsätter hela vägen ner till havet. Men redan på en dagstur med Krossbu som start och mål hinner man komma en god bit ner i dalen och se naturen förändras från det ödsliga moränlandskapet till tätare och tätare vegetation.
Det finns alltså goda möjligheter att studera floran på denna tur och om man har tur och har ögonen med sig så kan det hända att områdets djurliv också presenterar sig. Många av dem har utvecklat smarta lösningar i sin anpassning till det extrema klimatet. Här nedan kommer en genomgång av några av de vanligaste eller mest intressanta växterna och djuren i området. OBS, denna artikel är inte helt färdig ännu. Fler bilder och texter kommer efterhand. Däremot är turbeskrivningen längre ner helt komplett.
Blåklocka
(Campánula rotundifólia.) Blåklockorna här uppe på fjället skiljer sig från dem man är van vid att se hemma. De har större, oftast ensamma blommor. Men det mest speciella är att de är mer violetta än blå. Detta beror på att de växer så högt, upp till 1920 möh. På denna höjd är atmosfären tunnare och därmed är den ultravioletta strålningen starkare. För att skydda sig mot UV-strålningen så försöker blomman reflektera denna och reflekterar då även det synliga violetta ljuset. Det är detta vi ser och vi upplever därmed blomman som violett.
Ormrot
(Polýgonum vivíparum.) De nedre blommorna hos ormroten är ersatta av groddknoppar. Dessa är rika på stärkelse och användes förr i nödbröd. I fjällen sker förökningen bara med hjälp av groddknopparna och inte med hjälp av frön. Blommorna varierar mellan röda och vitaktiga, men i fjällen är det inte alltid som ormroten utvecklar blommor överhuvudtaget.
Fjällfibbla
(Hierácium alpínum.) Vanlig i torrare, kalkfattig mark och finns i Jotunheimen upp till 1960 möh. Fjällfibblan har utvecklats till att leva i en torr miljö, något den klarar genom att hushålla med det vatten den kommer åt. För att minska avdunstningen är klyvöppningarna skyddade med behåring, en taktik som flera fjällväxter använder sig av men som syns väldigt tydligt på fjällfibblan.
Knoppbräcka
(Saxifraga cérnua.) Denna växt har oftast bara en ensam blomma i toppen, som aldrig sätter frukt. Istället förökar den sig med groddknoppar. Den trivs fint på klipphyllor och andra ställen där det rinner vatten, helst i kalkrik miljö. Knoppbräckan växer ända upp till 2350 möh i Jotunheimen.
Isranunkel
(Ranúnculus glaciális.) Denna fleråriga ört är fjällvandrarens bästa sällskap hela vägen upp till de högsta topparna. Den växer ända upp till 2370 meters höjd i Jotunheimen. Snölegor, morän och våt grus ger de bästa växtbetingelserna. När man ser en isranunkel så kan man tänka på att den har vuxit i många år innan den blommar för första gången.
Polarull
(Erióphorum scheuchzéri.) Längs stränder och i våtmark i fjällen finner man polarullen i stora, täta bestånd. Den tycker om sandigt underlag och bryr sig inte om kalkhalten. I Jotunheimen växer polarullen upp till 1800 möh.
Ripbär
(Arctostáphylos alpinus.) Denna växt meddelar varje år höstens ankomst i fjällen. Då skiftar bladen från mörkgrönt till purpurrött och ger karaktär åt hela fjällsidan. Till slut vissnar bladen men sitter vanligtvis kvar. Bären ändrar också färg. De är länge gröna innan de först blir röda och så svarta. Ripbär växer upp till 1625 möh.
Vide
(Salix sp.) Det finns gott om olika videarter i Jotunheimen. Gemensamt för dem är att de är tvåbyggande, dvs hon- och hankön är olika plantor. De bildar ofta inbördes hybrider och är således mycket svåra att artbestämma. Blommorna bär honung. De vanligaste är dvärg- och polarvide.
Lämmel
(Lemmus lemmus.) Då näringstillgången är stor så ökar beståndet drastiskt (lämmeln är könsmogen efter bara 15 dagar) och man får ett så kallat lämmelår. Då ser man ofta lämlar kila över stigen. Är det väldigt mycket lämmel så blir de aggresiva och väldigt revirmedvetna och bryr sig inte om om det är en annan lämmel eller en människa den ska skrämma iväg med sitt fräsande. Under normala år är den däremot ganska skygg. Under lämmelåren ökar även antalet rovdjur som har lämmel på menyn.
Turbeskrivning
Turen ner till Vetle Utladalen är en fin tur som tar vandraren långt in i vildmarken. Trots det är det lätt att hitta vägen på väl uppgångna och markerade leder. Från Krossbu tar man leden som går söderut på västsidan av älven. Ganska snart kommer man till ett ledkryss där den vänstra leden går vidare längs älven upp mot Bøverbreen och den högra fortsätter mot Vetle Utladalen. Ta den sistnämnda och följ den upp till ledens högsta punkt under Falkeberget, ca 3 km söder om Krossbu.
Passet:
N 61°32.779
E 08°01.919
|
Passet under Falkeberget är en del av vattendelaren mellan östra och västra Syd-Norge. Det regn och den snö som faller till vänster i bilden rinner ner förbi Krossbu norrut och fortsätter via Vågåvatnet och Lågen till Mjøsa och till slut ut i Glomma och till havet vid Fredrikstad. Den nederbörd som hamnar till höger i bilden tar däremot vägen söderut rätt ner till Sognefjorden och västerhavet.
Vändpunkt:
N 61°31.292
E 08°01.350
|
Från passet öppnar sig Vetle Utladalen söderut och leden fortsätter längs med forsen neråt dalbotten. På ett ställe tränger dalen ihop sig och man måste ta hjälp av ett rep som hänger här, för att följa stigen upp på kanten. Strax efter denna punkt kommer man fram till ledkrysset där det är dags att vända om. Inte helt om, men upp till höger på moränryggen mot Sognefjellhytta.
Ledkryss:
N 61°33.072
E 07°59.467
Krossbu:
N 61°34.444
E 08°01.965
|
Härifrån fortsätter leden i ett varierande landskap med flera stora sjöar och många små kullar och dalar. Leden är tydligt markerad och det enda man behöver hålla utkik efter är skylten i korsningen precis före Huldertroa. Här står det skyltat mot Krossbu på en led som av någon anledning inte finns med på alla kartor. Följ den och gå mot Krossbu i alla kryss längs vägen. Den allra sista biten går leden så nära vägen att man kan välja om man vill fortsätta på stigen eller bara strosa på asfalten den sista kilometern. Turens längd, ca 14 km.
Rutt: VUTLADALEN
Passet: N 61°32.779 E 08°01.919 FALKESKAR
Vändpunkt: N 61°31.292 E 08°01.350 VENDPUNKT
Ledkryss: N 61°33.072 E 07°59.467 HULDERKRYS
Krossbu: N 61°34.444 E 08°01.965 KROSSBU
|
|
|
Breiseterdalen, från norr, tar slut precis söder om Krossbu och ersätts av ett moränlandskap. Men fortsätter man bara någon kilometer vidare söderut så öppnar sig nästa dal söderut, Vetle Utladalen. Detta är den innersta armen av den stora Utladalen som fortsätter hela vägen ner till havet. Men redan på en dagstur med Krossbu som start och mål hinner man komma en god bit ner i dalen och se naturen förändras från det ödsliga moränlandskapet till tätare och tätare vegetation.
Det finns alltså goda möjligheter att studera floran på denna tur och om man har tur och har ögonen med sig så kan det hända att områdets djurliv också presenterar sig. Många av dem har utvecklat smarta lösningar i sin anpassning till det extrema klimatet. Här nedan kommer en genomgång av några av de vanligaste eller mest intressanta växterna och djuren i området. OBS, denna artikel är inte helt färdig ännu. Fler bilder och texter kommer efterhand. Däremot är turbeskrivningen längre ner helt komplett.
Blåklocka
(Campánula rotundifólia.) Blåklockorna här uppe på fjället skiljer sig från dem man är van vid att se hemma. De har större, oftast ensamma blommor. Men det mest speciella är att de är mer violetta än blå. Detta beror på att de växer så högt, upp till 1920 möh. På denna höjd är atmosfären tunnare och därmed är den ultravioletta strålningen starkare. För att skydda sig mot UV-strålningen så försöker blomman reflektera denna och reflekterar då även det synliga violetta ljuset. Det är detta vi ser och vi upplever därmed blomman som violett.
Ormrot
(Hierácium alpínum.) Vanlig i torrare, kalkfattig mark och finns i Jotunheimen upp till 1960 möh. Fjällfibblan har utvecklats till att leva i en torr miljö, något den klarar genom att hushålla med det vatten den kommer åt. För att minska avdunstningen är klyvöppningarna skyddade med behåring, en taktik som flera fjällväxter använder sig av men som syns väldigt tydligt på fjällfibblan.
Knoppbräcka
(Ranúnculus glaciális.) Denna fleråriga ört är fjällvandrarens bästa sällskap hela vägen upp till de högsta topparna. Den växer ända upp till 2370 meters höjd i Jotunheimen. Snölegor, morän och våt grus ger de bästa växtbetingelserna. När man ser en isranunkel så kan man tänka på att den har vuxit i många år innan den blommar för första gången.
Polarull
(Erióphorum scheuchzéri.) Längs stränder och i våtmark i fjällen finner man polarullen i stora, täta bestånd. Den tycker om sandigt underlag och bryr sig inte om kalkhalten. I Jotunheimen växer polarullen upp till 1800 möh.
Ripbär
(Arctostáphylos alpinus.) Denna växt meddelar varje år höstens ankomst i fjällen. Då skiftar bladen från mörkgrönt till purpurrött och ger karaktär åt hela fjällsidan. Till slut vissnar bladen men sitter vanligtvis kvar. Bären ändrar också färg. De är länge gröna innan de först blir röda och så svarta. Ripbär växer upp till 1625 möh.
Vide
(Salix sp.) Det finns gott om olika videarter i Jotunheimen. Gemensamt för dem är att de är tvåbyggande, dvs hon- och hankön är olika plantor. De bildar ofta inbördes hybrider och är således mycket svåra att artbestämma. Blommorna bär honung. De vanligaste är dvärg- och polarvide.
Lämmel
(Lemmus lemmus.) Då näringstillgången är stor så ökar beståndet drastiskt (lämmeln är könsmogen efter bara 15 dagar) och man får ett så kallat lämmelår. Då ser man ofta lämlar kila över stigen. Är det väldigt mycket lämmel så blir de aggresiva och väldigt revirmedvetna och bryr sig inte om om det är en annan lämmel eller en människa den ska skrämma iväg med sitt fräsande. Under normala år är den däremot ganska skygg. Under lämmelåren ökar även antalet rovdjur som har lämmel på menyn.
Turbeskrivning
Från passet öppnar sig Vetle Utladalen söderut och leden fortsätter längs med forsen neråt dalbotten. På ett ställe tränger dalen ihop sig och man måste ta hjälp av ett rep som hänger här, för att följa stigen upp på kanten. Strax efter denna punkt kommer man fram till ledkrysset där det är dags att vända om. Inte helt om, men upp till höger på moränryggen mot Sognefjellhytta.
